Publicerad den Lämna en kommentar

Vi måste gå samman och säga: Nu räcker det!

Vi som bor i lands- och glesbygd behöver gå samman över alla gränser och bilda opinion. För vem ska göra det i vårt ställe – om vi inte vågar göra det själva?

Tacka tusan att folk är upprörda och förbannade.  Ett tydligt tecken är att 9 500 människor på kort tid anslutit sig via sociala medier till ”Inlandsupproret” Tillströmningen fortsätter, om än i långsammare takt. Utmaningen nu är att inte fastna i ett kollektivt gnällträsk. För att nå framgång måste vi vara trovärdiga och ta fram fakta.

Statistiska centralbyråns register är en outtömlig källa till visdom. En rundtur in i statistikens värld visar exempelvis att de som bor i Stockholms län i genomsnitt kör hundra mil mindre per år än vad vi som bor i Västerbottens län gör. En rimlig gissning är att vi ändå tankar lika många liter bränsle, eftersom stadstrafik drar mer än landsvägskörning.  Den stora skillnaden är att i vår huvudstad rullar en miljon bilar, gentemot 155 000 i vårt glesbygdslän.

Det behövs ingen miniräknare för att fatta att bilism i storstäder utgör ett större problem för utsläpp och miljö än vad den gör i glest befolkade områden. Att bilkörning innebär miljöutsläpp fattar alla.  Men att förtätning och centralisering ökar utsläppen verkar däremot ingen förstå. Visst är det märkligt?

Den statliga myndigheten Trafikanalys uppdrag är att vaska fram underlag till beslutsfattare, för ”en samhällsekonomiskt effektiv och långsiktigt hållbar transportförsörjning.” Om vi tolkar det som att den skatt vi betalar ska användas klokt för att rusta upp vägar och transportnät samt att hålla efter omkostnader som vi orsakar, hur ser det då ut?

Intressant nog, så visar statistiken att vi som bor i lands- och glesbygd betalar mer än de samhällsekonomiska kostnaderna utgör för våra bilresor, medan bilisterna i städer och tätorter inte gör det. Skillnaderna är dessutom stora. Vi betalar 2 kronor för mycket per mil för bensinbilar respektive 50 öre för mycket för dieselbilar. I städer och tätorter betalar bilisterna däremot 1,20 kronor för lite per mil för bensinbilar och 3,30 för lite för dieselbilar.

Och som om detta inte vore nog graverande beräknade Landsbygdskommitténs utredning att nivån på fusket med resebidrag i storstäderna var två miljarder kronor! Reseavdrag kan nämligen beviljas om det beräknas ta två timmar längre per dag att åka kollektivt än med bil, motorcykel eller mopedbil. Två miljarder – 2000 miljoner kronor!

Andas nu djupt, läs, räkna och tänk efter.
Varför anses det rimligt och rätt att vi som bor i lands- och glesbygd gång på gång solidariskt ska betala för service som vi inte får – medan det verkar vara helt i sin ordning att andra inte behöver göra det?  Hur kan en minister ha mage att insinuera att problem med plogning efter enskilda vägar beror på bidragsfusk och svarta pengar?
Och vad är det som gör att den här typen av fakta och statistik aldrig verkar nå, varken beslutsfattare eller medier? Ointresse?

Mina vänner, det är dags att gå samman, höja våra röster unisont och bilda opinion. Vi har många människor i våra stora städer som stöttar oss. De ser också att något är helt galet. För oss som vill lands- och glesbygdens väl och ve, handlar det om att ställa sig över partipolitiska intressen, anta helikopterperspektivet och säga: Nu räcker det!
För vem ska göra det i vårt ställe – om vi inte vågar göra det själva?
Inez Abrahamzon 

Publicerad ledare i april – uppdaterad här maj 2019

Publicerad den Lämna en kommentar

Demokrati får aldrig bli narrspel

Rättvisa, jämlika och jämställda samhällen behöver kloka politiker och kloka tjänstepersoner. Annars förvandlas demokrat till narrspel. Foto John Noonan 

Plötsligt händer det! Våra riksdagspartier har det sista halvåret under bästa sändningstid presenterat flera viktiga vallöften för lands- och glesbygd. Ett av de mest radikala är att vinster från naturresurser ska stanna regionalt alternativt lokalt. Som glesbygdsaktivist slits jag mellan hopp och förtvivlan. Är det här på allvar? Menar de vad de säger? Eller är det som vanligt ett spel för gallerierna?

Att vinster ska stanna där resurserna finns handlar om en av de största systemförändringarna i modern tid. Ni får förstå att jag efter så många år som glesbygdsaktivist har svårt att tro mina öron. Dess värre är jag inte ensam om det. För i annat fall borde de här frågorna redan toppat i alla medier och åtminstone någon websida kraschat på grund av besöksstorm. Enbart vad förändringen praktiskt och konkret kommer att leda till, när makten mellan stad och land blir den omvända, är stoff för många expertpaneler och morgonsoffor.
Hur ser ett framtidsscenario ut för Sverige när Norrlands inland har stålarna och skatteutjämning handlar om fördelning från glesbygd till storstadsregioner?

Hur ser utjämningssystemet ut, där fördelning handlar om att skicka stålar från glesbygd till storstadsregioner

Än så länge har inte en rad skrivits och inte ett ord sagts om detta i medierna. Jag vet varför. Vi tolkar det som sägs som tomma ord. För så brukar det vara. Vi som följt lands- och glesbygdspolitik har dåliga erfarenheter. Ett exempel är landsbygdskommittéer som tillsatts ungefär vart 10:e år. Kommittéerna har det inte varit något fel på. Inte heller förslagen, även om det varit uttunnade kompromisser, så att alla partier med hedern i behåll kunnat stå bakom. Fint tänkt, men inte ens det har lett till att förslagen klappats igenom i riksdagen. Färgen på regeringen har inte spelat någon roll. Varken Eskil Erlandsson eller Sven-Erik Bucht har kunnat dra igenom mer än en tummetott. Inte före och inte efter valen. Och i valtider har andra frågor fått allt fokus.

Just därför är det som nu händer oerhört intressant. Om bara hälften av det som lovats är mer än valfläsk kommer vi i lands- och glesbygd för första gången på 60 år kunna luta oss tillbaka i förvissningen att politiska makthavare på bred front för vår talan.

Om hälften av de löften som getts är mer än valfläsk, kan vi luta oss tillbaka och förlita oss på att politiker även för vår talan

Givetvis innebär även det utmaningar. När vinster från vatten, skog, malm och vind stannar lokalt måste våra inlandskommuner tänka om och lära sig administrera utveckling istället för avveckling. Solidaritet kommer i ett huj att handla om att dela med sig av kapitalt och investeringsmedel från periferi till centrum. Vi som alltid haft fördelen att slå underifrån måste lära oss att byta roll. Vi behöver också lära oss att hantera vår egen girighet och bygga system för klok fördelningspolitik som gynnar hela landet. Lokala beslutsfattare behöver sannolikt även medietränas så att de inte säger förnedrande saker om de som har det sämre ställt i kommunkassan än vi själva.

Det är som med Bamse och Pippi Långstrump. De som är starka måste också vara snälla och generösa. För samma maktspel som fram till dags dato avfolkat lands- och glesbygd kan omvänt skapa förfärliga klyftor och orättvisor i städerna. Rättvisa, jämlika och jämställda samhällen kräver kloka politiker och kloka tjänstepersoner. Annars förvandlas demokrati till narrspel.
Inez Abrahamzon

Publicerat sep 2018

Publicerad den Lämna en kommentar

Skärp er! Landsbygdspolitik handlar om makt och ryggrad

 

En stundtals vass riksdagsdebatt om landsbygden, men ändå så förutsägbar. Självrannsakan och maktperspektiv saknas.

Strandskydd, bensinskatt, elcyklar och höghastighetståg – landsbygdspolitikens sammanbrott. Dagens riksdagsdebatt om landsbygd, var visserligen stundtals vass, men den skiljer sig inte nämnvärt från det som vi hört åtminstone de senaste 30 åren. Debatter där de regerande partierna berättar om allt de gjort och vill göra och där oppositionspartierna kontrar med att peka på att det inte räcker.

Provocerande är att samtliga riksdagspartier, som i största enighet ställt sig bakom 74 av 75 förslag i landsbygdskommittén, inte verkar minnas vad de själva sagt och tyckt. De har ju de som tagit fram förslagen! Än mer provocerande är att det här är regeln och inte undantaget. Den här undvikandestrategin har använts flera gånger förut. I klartext. Det spelar ingen roll hur överens våra nuvarande riksdagspartier säger sig vara om att satsa på lands- och glesbygd. När det kommer till kritan är de ännu mer eniga om att inte göra något alls!

Det här handlar om makt och tolkningsföreträde. Det handlar också om självrannsakan och ryggrad. Feministiskt initiativ verkar vara det enda partiet som vågar se, tala om och utmana maktstrukturer vars syfte är att behålla rådande maktordningar.

Alla som bor i lands- och glesbygd vet att den enskilt viktigaste frågan är att utmana storstadsnormen. Inte bara i ord utan även i handling. Det handlar om fundamentala förändringar och är långt mer övergripande än elcyklar och strandskydd. Rätten till välfärd, infrastruktur, investeringar och utveckling ska finnas var än du bor. Så är det inte nu. Klyftorna växer och merparten av de investeringar som görs leder till ökad koncentration och att storstäder växer. Resurser behöver fördelas på nya sätt och rådande maktordningen utmanas – på riktigt.

För att vända utvecklingen måste Sverige investera på och i lands- och glesbygd. Ett tips är att genomföra de 75 insatser som alla partier varit överens om. Ett ännu bättre sätt är att dra lärdomar från norsk regionalpolitik. Att införa en liknande fördelningspolitik i Sverige som den in Norge skulle kosta 40-50 miljarder. Politik handlar om att prioritera.
Kan vi skapa en levande lands- och glesbygd. Klart vi kan!

Inez Abrahamsson, riksdagskandidat och talesperson för lands- och glesbygdsfrågor, F!

Publicerad den 4 kommentarer

Hellre levande landsbygd än snabbtåg

Det syns tydligt när vi passerar gränsen att Norge satsar på utveckling istället för avveckling. Norsk regionalpolitik är effektiv. Den bygger på att bruka hela landet och att pengar från naturresurser stannar lokalt.

Nu ska vi prata pengar. Låt oss börja med att klargöra skillnaden mellan miljoner och miljarder genom att tänka tid istället för pengar. Då motsvarar en miljon sekunder 11,5  dygn och en miljard sekunder ungefär 31,5 år! Så när beslutsfattare pratar om miljardsatsningar handlar det inte om snuspengar precis.

Vi som bor i inlandet behöver bara åka över gränsen till Norge för att uppleva skillnaden mellan avveckling och utveckling. Där betraktas vattenkraft som en lokal resurs av stort nationellt intresse, vilket gör att både vinster och inflytande stannar lokalt. De har även ett flertal riktade insatser, som exempelvis geografiskt differentierade arbetsgivaravgifter och att studielån skrivs ner år från år för de som bor i glesbygd.

Norsk regionalpolitik är effektiv och inspirerade bland annat alla riksdagspartierna i landsbygdskommittén, när de enades om 75 viktiga åtgärder för lands- och glesbygd. Vi vet nu att bara ett fåtal av dem kommer att klubbas igenom, men även om alla förslag hade förverkligats, skulle vi inte ens vara i närheten av det som görs i vårt grannland. Att kopiera norsk landsbygdspolitik skulle kosta 40-50 miljarder. Inte ens landsbygdskommittén trodde att det skulle vara politiskt möjligt.

Att kopiera norsk regionalpolitik skulle kosta 40-50 miljarder 

För några veckor sedan blev det däremot en angelägenhet för hela Sverige att satsa 230 miljarder på höghastighetsståg mellan Stockholm, Göteborg och Malmö. Jag tog mig för pannan och funderade på om jag verkligen hört rätt. För de pengarna skulle vi kunna modernisera Inlandsbanan, vilket motsvarar 10 procent av landets totala järnvägsnät, införa allt som finns i norsk regionalpolitik och ändå ha sisådär 175 miljarder över! Givetvis innebär en satsning på offensiv regionalpolitik att pengar behöver avsättas långsiktigt. Men det gäller i högsta grad även andra typer av investeringar.

Att rusta upp Inlandsbanan med bibanor till modern standard och fossilfri drift beräknas till 6-8 miljarder. Det skulle avlasta vägnätet från frakter av tungt gods som exempelvis fisktransporter från Nordnorge, malm, skog och kalk till stålindustrin. Leveranser ömsom från söder och ömsom från norr. Det skulle också innebära att turisttrafiken kunde vidareutvecklas och erbjudas året runt, samt göra det möjligt att pendla mellan orter längs banan. För en, i det här sammanhanget, billig penning går det med andra ord att skapa ett väl fungerande järnvägsnät – som dessutom skulle gynna stora delar av landet. Men just det är tydligen inte av nationellt intresse!

Snabbare tåg i storstäder verkar vara viktigare än vettiga kommunikationer i hela landet

Tvärtom så planerar Trafikverket fortsättningsvis att satsa betydligt mer per invånare i Stockholm och Göteborg än i resten av landet. Det rimliga vore att göra precis det motsatta. Avsätta mer pengar per person till vägar och järnvägar i områden utanför storstadsområdena, eftersom avstånden är större där. Men argumenten för investeringar i storstadsområdena tar aldrig slut. Miljö och tid försvarar exempelvis höghastighetståg.

Med de tågen skulle sträckan Stockholm – Göteborg ta strax under två timmar och resan mellan Stockholm och Malmö knappt två och en halvtimme. Behjärtansvärt, men ohemult dyrt med tanke på att där redan finns tåg och bussar. För de som har enormt bråttom finns dessutom flyg. I våra nejder anses det ju rimligt att greja ett par timmar i bil med födslovärkar. Vad är problemet?

Mest provocerande är
snacket om att höghastighetståg skulle motverka ett kluvet land! Jag tänker faktiskt tvärtom. Det signalerar med största tydlighet att koncentration är önskvärt och att resa fort på vissa håll, är viktigare än att värna bra transporter i sin helhet. Och att prata miljö i det här sammanhanget är faktiskt korkat. Koncentration, det vill säga städer, står för den största miljöförstörelsen.
Hur många miljarder sekunder behövs för att fatta det?

Inez Abrahamzon

Publicerat maj 2018

Fotnot:
Utdrag från boken ”Stockholm städerna och resten” av Arne Muller.
”2005 bodde knappt hälften av världens befolkning i städer. Samtidigt svarade städerna för 76 procent av världens energiförbrukning. Den högre förbrukningen i städer gällde i alla delar av världen, även om skillnaderna mellan stad och land var störst i de fattigaste delarna av världen. Även när det gällde förbrukning av råvaror och utsläppen av växthusgaser stod städerna för en oproportionellt stor andel.”  

Källhänvisningar: ”The City of systems” av Gary Gardner samt ”Citizens av Greenhouse Gas Emission: The Scope of Challenge” av Tom Prugh och Michael Renner från boken ”Can a City be sustainable” Worldwatch Institute 2016.

Arne hittar du bland annat på facebooksidan Norrlandsparadoxen